Bland Gileads berg, öster om Jordan, bodde under Ahabs dagar en trons och bönens man vars orädda tjänst var bestämd att motverka den snabba spridningen av avfallet i Israel. Långt borta från varje betydande stad och utan att inneha något högt ämbete i livet, ägnade sig Elia från Tisbe åt sin livsuppgift i visshet om att Gud hade för avsikt att bereda vägen för honom och ge honom riklig framgång. De ord han talade var fulla av tro och kraft och hela hans liv var helgat åt reformarbetet. Hans röst var rösten av en som ropar i öknen för att bestraffa synd och pressa tillbaka ondskans flodvåg och eftersom han kom till folket som en som tillrättavisade synd, erbjöd hans budskap Gileads balsam åt de själar, som var sjuka av synd och önskade bli helade. När Elia såg Israel falla allt djupare i avgudadyrkan, blev hans själ betryckt och hans harm väcktes. Gud hade gjort stora ting för sitt folk. Han hade befriat dem från slaveri och gett dem ”hednafolkens länder, ... för att de skulle hålla hans stadgar och ta vara på hans undervisning.” Psalm 105: 44, 45 Men Jehovas välgörande planer var nu nästan bortglömda. Otro skilde nästan helt det utvalda folket från honom som var källan till deras styrka.