Förbättrande handlingar åtföljs alltid av förlust, offer, eller fara. Sådana handlingar utgör alltid en tillrättavisning för kärlek till lättja, själviska intressen och lustfylld äregirighet. Fördenskull måste den, som sätter igång eller fullföljer en sådan handling, bereda sig på, att möta motstånd, baktaleri och hat från dem, som vägrar att rätta sig efter reformens betingelser. Det är ingen lätt sak, att övervinna syndiga vanor och gärningar. Sådana går endast att bekämpa med hjälp av Guds nåd; men många vill inte söka den hjälpen, och söker i stället, att sänka Herrens standard, för att anpassa den till deras brister, i stället för att svinga sig själva upp till samstämmighet med Guds rättesnöre. Dessa var de människors ansträngningar, som behandlades så hårt för sina synder. De utsatte de troendes renhet för fara, och det var nödvändigt, att ett fast och beslutsamt handlande vidtogs, för att mota Olle i grind, ja, för att stöta bort Olle ur församlingen. Paulus hade skarpt tillrättavisat dem för deras synd – otukt, som var utbredd på den tiden – men de vägrade, att låta sig ledas rätt. Han hade agerat enligt Kristi instruktion i sådana fall, men de skyldiga visade inga tecken på ånger, varför han hade uteslutit dem. Sedan hade de öppet avfallit från tron, och förenat sig med dess bittraste motståndare. Eftersom de förkastade Paulus’ ord, och satte sig själva i vägen för hans arbete, bekrigade de Kristus; och det var genom Guds Andes inspiration, och inte som uttryck för personliga känslor, som Paulus uttalade förkastelsedomen över dem.