Det var där, som lärjungarna kallades för kristna för första gången. Namnet fick de, eftersom Kristus var huvudämnet i deras förkunnelse, lära och omvändelse. De berättade alltid om händelserna i Hans liv, under den tid, då Hans lärjungar välsignades genom Hans personliga sällskap. De talade oförtröttligt om Hans lära, Hans mirakler med, att hela sjuka, driva ut djävlar, väcka upp döda till livet. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon talade de om Hans lidande i örtagården, Hans förräderi, pinor och avrättning, den fördragsamhet och ödmjukhet, med vars hjälp Han uthärdade det hån och den tortyr, som drabbade Honom genom Hans fiender, och den gudomliga medömkan, med vilken Han bad för dem, som förföljde Honom. Hans uppståndelse och himmelsfärd, samt Hans verksamhet i Himmelen som medlare för fallna människor, var glädjerika ämnen för dem. Hedningarna kunde gärna kalla dem för kristna, eftersom de förkunnade Kristus, och sände sina böner till Gud genom Honom.