Med förundran såg de himmelska budbärarna likgiltigheten hos det folk, som Gud kallat att meddela världen den gudomliga sanningens ljus. Den judiska nationen hade blivit bevarad såsom ett vittnesbörd om, att Kristus skulle födas av Abrahams säd och av Davids ätt, och likväl visste de inte, att Hans ankomst stod för dörren. I templet hänvisade morgon- och aftonoffret dagligen till Guds Lamm, men inte ens här vidtog man förberedelser, för att ta emot Honom. Nationens präster och lärare visste ej, att tidsåldrarnas största händelse nu skulle äga rum. De upprepade sina meningslösa böner och utförde sina gudstjänstceremonier, för att bli sedda av människorna, men i sin ävlan efter rikedomar och världslig ära var de oförberedda på Messias’ framträdande. Samma likgiltighetens sömn hade sänkt sig över hela Israels land. Själviska och förvärldsligade sinnen var oberörda av den glädje, som uppfyllde himmelen. Endast några få längtade efter, att se den Osynlige. Och till dessa blev himmelens budbärare sända.