Liksom många i dag var Paulus före sin omvändelse trygg i den religion som var ett arv från fäderna. Men grunden för hans trygghet var en lögn. Det var en tro utan Kristus, ty han litade på former och ceremonier. Hans iver för lagen hade ingen kontakt med Kristus och var därför värdelös. Han påstod att han var oklanderlig i sitt sätt att hålla lagen, men han ville inte ha något att göra med Kristus som gav lagen dess värde. Han var säker på att han hade rätt. Han säger: "Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det." (Apg. 26:9 - 10). En tid gjorde Paulus mycket som var ont. Samtidigt trodde han att han gjorde Gud en tjänst, ty han säger att han i sin otro inte visste vad han gjorde (1 Tim. 1:13). Men hans uppriktighet kunde inte ursäkta det som han gjorde. Hans uppriktighet förvandlade inte lögnen till sanning.