Daniel var en människa, som Gud hade gett skicklighet och lärdom, och då han fastade, kom ängeln till honom och sade: "du högt älskade man!" {Kap. 10:18.} Och han föll utmattad ned framför ängeln. Han sade inte: "Herre, jag har varit högst trofast mot Dig och jag har gjort allt, för att ära Dig samt försvarat Ditt ord och namn. Herre, Du (354) vet, hur var trofast jag var vid kungens bord, och hur jag höll fast vid min renhet, då de kastade mig i lejongropen." Var det på det viset, som Daniel bad till Gud på?