Somliga verkar inte inse sitt sanna tillstånd. De ser sanningen, men uppfattar varken dess betydelse eller dess krav. De hör sanningen men förstår den inte helt, eftersom de inte anpassar sina liv efter den och därför inte blir helgade genom att lyda den. Ändå vilar de lika obekymrade och nöjda som om eldstoden om natten och molnstoden om dagen gick framför dem, som bevis på Guds godkännande. De utger sig för att känna Gud, men förnekar honom genom sina gärningar. De räknar sig själva som hans utvalda, speciella folk, och ändå visar sig hans närvaro och kraft att frälsa till det yttersta, sällan bland dem. Vilket stort mörker sådana människor lever i, ändå vet de inte om det! Ljuset lyser, men (407) de begriper det inte. Ingen större förvillelse kan drabba människor, än den som får dem att tro att de är på rätt väg, och att Gud godtar deras gärningar, när de syndar mot honom. De förväxlar ett sken av gudsfruktan med dess ande och kraft. De tror att de är rika och inte behöver något, när de är fattiga, eländiga, blinda och nakna, och i behov av allt.