David la märke till att även om somliga människors liv varit rättfärdigt under deras krafts dagar, så verkade de tappa självbehärskningen när de blev gamla. Satan trädde in och ledde deras tankar och gjorde dem rastlösa och missnöjda. Han såg att många gamla verkade övergivna av Gud och utsatte sig själva för sina fienders hån och smädelser. David blev mycket påverkad av detta. Han blev bekymrad när han såg framåt mot sin egen ålderdom. Han fruktade att Gud skulle lämna honom och att han skulle bli lika olycklig som andra gamla människor, vars liv han hade lagt märke till, och att han skulle utsättas för vanära från Herrens fiender. Med denna börda på sitt hjärta bad han följande allvarliga bön: "Förkasta mig inte när jag blir gammal, överge mig inte när min kraft tar slut." "Gud, du har undervisat mig från min ungdom och fortfarande förkunnar jag dina underverk. Överge mig inte, o Gud, nu när jag blivit gammal och gråhårig förrän jag har visat din styrka för nästa generation och din makt för alla som ska komma. " Psaltaren 71:9, 17-18. David kände att det var nödvändigt att vara på sin vakt mot det onda som följer med ålderdomen.