Dessa ord är riktade till ett folk som har en hög bekännelse, som just är i färd med att bedja och som har sin glädje i andliga övningar, men ändå finns där brister. De förstår att deras böner inte har besvarats. Deras ivriga, allvarliga ansträngningar noteras inte i himmelen och nu frågar de ivrigt varför Herren inte besvarar deras böner. Det är inte därför att det är någon försummelse från Guds sida. Problemet finns hos dem själva. De bekänner sig vara kristna, men de bär inte någon frukt till Guds ära och deras gärningar är inte vad de skulle vara. De försummar helt enkelt att göra något positivt. Om så inte sker, kan Gud inte svara på deras böner. I fråga om förbönen för syster F rådde förvirring av känslor. Några var fanatiska och handlade utifrån impulser. De var uppfyllda av iver som saknade underlag i kunskap. En del tänkte på de stora gärningar, som skulle åstadkommas i detta fall, och började känna sig säkra innan segern var vunnen. Det fanns en hel del av Jehus anda med i spelet: "Far med mig och se, huru jag nitälskar för Herren." (2 Kon. 10: 16.) I stället för denna självtillit skulle denna sak ha presenterats för Gud i en ödmjuk anda, med misstro till det egna jaget och med ett ångerfullt och förkrossat sinne.