Gud kräver inte mindre av Sitt folk i dessa sista dagar i form av gåvor och offer, än Han gjorde av det judiska folket. De, som Han har välsignat med en kompetens eller ett välstånd, skulle inte glömma bort Hans välsignelser, inte heller änkan eller den faderlöse. I synnerhet skulle de, som Gud har gett framgång, ge Honom det som är Hans. De borde träda fram inför Honom med en självuppoffrande anda och ha med sig sina gåvor i förhållande till de välsignelser som Han har gett dem. Men många av dem som Gud ger framgång visar en obetydlig tacksamhet mot Honom. Om Hans välsignelser vilar över dem och Han ökar deras förmögenhet, kommer detta att göra denna givmildhet till band som binder dem till deras ägodelar. De tillåter världsliga angelägenheter att ta plats i deras kärlek och hela deras varelse och försummar helgelse och religiösa privilegier. De har inte råd att lämna sina världsliga angelägenheter och komma fram inför Gud en enda gång om året. De vänder Guds välsignelser till en förbannelse. De tjänar sina egna världsliga intressen och försummar Guds krav.