Men Gud hade talat, och Hans ord måste lydas. Abraham hade kommit till hög ålder, men detta fritog honom inte från plikten. Han grep trons stav och med stum ångest tog han sin son, vacker i sin friska ungdomskraft, vid handen och gick för att lyda Guds befallning. Den gamle patriarken (145) var mänsklig. Hans kärlek och tillgivenhet var likt vår och han älskade sin pojke, som var hans tröst på ålderdomen och den, till vilken Herrens löften hade getts.