Aldrig förr hade Jesaja så helt insett Jehovas storhet och fullkomliga helighet; och han kände att han i sin mänskliga svaghet och ovärdighet måste förgås i gudomens närvaro. "Ve mig, jag förgås!" ropade han, "Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, Herren Sebaot." Men en seraf kom till honom för att göra honom passande för hans stora uppdrag. Med ett glödande kol från altaret rorde han vid profetens mun och sade: "Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad." Och när han hörde Guds röst säga: "Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?", svarade Jesaja med helig förtröstan: "Se, här är jag, sänd mig." (Jes. 6: 5, 7, 8.)