I de trakter där Jesus verkade fanns det många av dessa sjuka. Ryktet om hans arbete och underverk nådde dem och tände hos dem en gnista av hopp. Sedan profeten Elias dagar hade ett sådant under som att en spetälsk blivit botad, aldrig förekommit. De vågade därför inte vänta att Jesus skulle göra vad han hittills inte hade gjort för någon annan. Där fanns emellertid en som hade börjat hoppas. Ändå visste han inte hur han skulle kunna komma i kontakt med Jesus. Hur skulle han kunna nå Botaren, utestängd som han var från allt umgänge med sina medmänniskor? Han ifrågasatte dessutom om Jesus verkligen ville hjälpa honom. Skulle han stanna och låta sin uppmärksamhet riktas mot en som man trodde hade drabbats av Guds straffdom? Skulle han inte som fariséerna och även läkarna uttala en förbannelse över honom och varna honom för att komma för nära de platser där människor bodde och levde? Han tänkte på allt han hade hört om Jesus. Ingen som sökte hans hjälp hade blivit avvisad. Den stackars mannen beslöt sig för att söka finna Frälsaren. Även om han inte fick komma in i städerna, kunde det ju finnas en möjlighet att han skulle kunna träffa honom på en eller annan byväg ute på bergssluttningarna eller sammanträffa med honom när han undervisade utanför städerna. Svårigheterna var stora, men att träffa Jesus var hans enda hopp.