Jesus skulle underkastas formellt förhör i Sanhedrin men inför Hannas underkastades han ett förberedande förhör. Under den romerska makten kunde Sanhedrin inte utfärda en dödsdom. Den kunde bara förhöra en fånge och fälla en dom som måste stadfästas av de romerska myndigheterna. Vad Jesus beträffade var det därför nödvändigt att framlägga anklagelser för brott som av romarna skulle komma att betraktas som straffvärdiga. Samtidigt måste man finna en anklagelse som skulle fördöma honom i judarnas ögon. Det var inte så få bland prästerna och rådsherrarna som blivit överbevisade genom Jesu undervisning och som bara av fruktan för att bli utstötta ur synagogan hade hindrats att bekänna honom. Prästerna kom fullt väl ihåg Nikodemus' fråga: "Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?" – Joh. 7:51. Frågan hade vid det tillfället splittrat Rådet och korsat dess planer. Nu skulle inte Josef från Arimatea och Nikodemus inkallas. Men det kanske kunde finnas andra som vågade uttala sig till förmån för rättvisa. Förhöret måste genomföras på ett sådant sätt, att det förenade Sanhedrins medlemmar mot Jesus. Det var två anklagelser som prästerna ville genomdriva. Om det kunde bevisas att Jesus hade hädat, skulle han bli dömd av judarna. Kunde det konstateras att han var uppviglare, var domen över honom säkrad från romersk sida. Den senare beskyllningen försökte Hannas först att fastslå. Han utfrågade Jesus ifråga om hans apostlar och hans undervisning. Han hoppades att fången skulle säga något som kunde ge honom material att arbeta med. Han försökte locka honom att göra ett eller annat uttalande som skulle bevisa, att han försökte grunda ett hemligt sällskap med avsikt att upprätta ett nytt rike. Då skulle prästerna kunna överlämna honom åt romarna som fredsstörare och upprorsstiftare.