Inom hörhåll för hela Israel hade Gud talat i skräckinjagande majestät från Sinaiberget, och kungjort Sin lag. Folket, överväldigade av skuldkänsla och rädda för, att förtäras genom närvaron av Herrens härlighet, hade bönfallit Mose: »’Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.’« {Andra Moseboken 20:19.} Gud kallade Mose upp på berget, för att åt honom överbringa lagarna till Israel, men hur snabbt försvann inte det högtidliga intryck, som folket kände vid yttringen av Guds närvaro! Självaste ledarna för hären tycktes ha förlorat förnuftet. Minnet av förbundet med Gud, rädslan, då de hade lagt sig platt till marken i sin väldiga skräck, allt var försvunnet som rök. Fastän Guds härlighet fortfarande syntes som en slukande eld uppe på bergstoppen, började likväl de gamla tankarna och känslorna att hävda sin kraft i frånvaron av Mose. Folket tröttnade på, att vänta på att Mose skulle komma tillbaka och satte igång, att kräva en synlig uppenbarelse av Gud.