De judiska rådsherrarna älskade inte Gud; därför skar de sig loss ifrån Honom och förkastade alla Hans ansatser till en rättvis uppgörelse. Kristus, Guds Älskade, kom för att hävda vingårdens ägares anspråk; men vingårdsmännen behandlade Honom med starkt förakt och sade: Vi vill inte att denne man skall råda över oss. De avundades Kristi karaktärsskönhet. Hans sätt att undervisa var vida överlägset deras, och de fruktade Hans framgång. Han protesterade mot dem, avslöjade deras hyckleri och visade dem de säkra resultaten av deras handlingssätt. Detta drev dem till vansinne. Det sved i dem under tillrättavisningarna som de inte kunde tysta. De hatade den höga standard av rättfärdighet som Kristus ständigt presenterade. De såg att Hans undervisning placerade dem där deras själviskhet skulle avslöjas, och de bestämde sig för att döda Honom. De hatade Hans exempel på sanning och fromhet och den förhöjda andlighet som uppenbarades i allt Han gjorde. Hela Hans liv var en tillrättavisning för deras själviskhet, och då det sista provet kom, det prov som innebar lydnad till evigt liv eller olydnad till evig död, förkastade de Israels Helige. Då de ombads att välja mellan Kristus och Barabbas, ropade de: ”Låt oss få Barabbas fri!” Lukasevangeliet 23:18. Och då Pilatus frågade: ”’Vad skall jag då göra med Jesus...?’”, ropade de ursinnigt: ”’Korsfäst honom!’” Matteusevangeliet 27:22. ”’Skall jag korsfästa er konung?’”, frågade Pilatus, och från prästerna och rådsherrarna kom svaret: ”’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’” Johannesevangeliet 19:15. Då Pilatus tvådde sina händer med orden: ”’Jag är oskyldig till denne mans blod”, stämde prästerna in i den okunniga pöbelns rop genom att lidelsefullt utbrista: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’” Matteusevangeliet 27:24, 25.