De, som trodde att adventrörelsen var ifrån Gud, gick framåt liksom Luther och hans medarbetare hade gjort med Bibeln i hand, med fasthet och utan fruktan för det motstånd de skulle komma att möta från denna världens största lärare. Många av dem, som befolkningen hade sett upp till och fått vägledning av i religiösa frågor, visade sig okunniga om Skriftens ord beträffande Guds makt. Och då de inte kunde bevisa sina ståndpunkter utifrån Bibeln, sökte de sin tillflykt i traditioner och människors läror. Sanningens förkunnare godtog dock endast Bibeln. Bibeln och bara Bibeln var deras valspråk. Svagheten hos de påståenden, som användes mot dem, avslöjades genom styrkan hos den grundval, som adventisterna stod på, och det väckte motståndarnas vrede. I brist på starkare medel, övergick de till personförföljelse och beskyllde William Miller för att vara en olärd och förvirrad bedragare, och eftersom han förklarade Daniels och Johannes’ syner, blev han bekylld för att vara en man med väldigt fantasifulla idéer, som hade syner och drömmar som fritidssyssla. Även Bibelns tydligaste Skriftställen, som det eljest inte rådde någon oenighet om, bemöttes med uttalanden om, att de var dumma, oväsentliga och obegripliga.