Sedan Jesus hade framställt dessa stora sanningar för dem angående sin verksamhet i förbindelse med Fadern, stadfäster han sitt påstående med de vittnesbörd, som andra har gett om honom: ”Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli frälsta. Han var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus.” (Johannesevangeliet 5:30-35) Från sin höga ståndpunkt läser han deras hjärtans hemligheter och påminner dem om, att de för en tid hade tagit Johannes för en Guds profet och gladde sig åt det budskap, som han förkunnade dem. Han försäkrar dem, att avsikten med Johannes’ uppdrag endast var att bereda vägen för honom, om vilken profeterna hade vittnat, att han var världens Förlossare.