(127) Det visades mig att den egendom som lämnats över till barnen av deras far, i själva verket hade blvit en rot till bitterhet i dem. Deras frid och lycka och deras förtroende för varandra hade i hög grad rubbats av den. Broder A Y behövde inte sin fars egendom. Han hade tillräckligt med talenter att omsätta. Gud hade anförtrott dem åt hans förvaltning. Om han hade förvaltat det som han hade på rätt sätt, kunde han åtminstone ha varit bland dem som är trofast förvaltar det minsta. Att i tillägg få förvaltningen av faderns egendom, något som han begärligt hade önskat sig, var ett tyngre ansvar än han kunde bära.