Frälsaren försökte inte, att hindra de missnöjda lärjungarna från, att lämna Honom, utan vände Sig till de tolv utvalda och sade sorgset: ”’Inte vill väl också ni gå bort?’” {Vers 67.} Petrus svarade snabbt, genom att i sin tur fråga: ”’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.’” {Verserna 68-69.} Hur fulla av betydelse är inte dessa ord: ”till vem skulle vi gå?” Israels lärare var slavar under kalla formaliteter. Fariséerna och sadducéerna var i ständig strid angående läran om uppståndelsen och andra skillnader. Att lämna Jesus, var att falla ibland kämpar för riter och ceremonier, och ambitiösa män, som sökte sin egen ära. Lärjungarna hade känt mer frid och glädje, sedan de hade tagit emot Kristus, än i alla sina tidigare dagar. De hade med fasa sett tillbaka på sin tidigare väg av slarv och orättfärdighet. Hur kunde de, vars ögon hade öppnats, för att urskilja judarnas ondska och trångsynthet, gå tillbaka till dem, som hade föraktat och förföljt syndarnas Vän? Länge hade deras tro stött dem i, att leta efter Messias, och nu, då Han hade kommit, kunde de inte vända sig från Hans närvaro till dem, som jagade Hans liv och hade förföljt dem, för att de lydde Honom.