När prästerna gick in i det heliga morgon och afton, för att bränna rökelse, var det dagliga offret färdigt att brännas på altaret, som stod på förgården. Denna stund var högst betydelsefull för tillbedjarna, som samlades vid tabernaklet. Innan de inställde sig inför Gud genom prästens tjänstgöring, skulle de allvarligt rannsaka sina hjärtan och bekänna sina synder. De sände gemensamt upp en tyst bön med sina ansikten vända mot det heliga, och på samma gång steg rökelsemolnet upp, medan deras tro omfattade den utlovade Frälsarens förtjänster, som avbildades genom försoningsoffret. De stunder, som morgon- och aftonoffren hölls, blev aktade för heliga, och hela det judiska folket höll sedermera sin andakt på samma tid. Och när under senare århundraden judarna spreds som fångar i främmande länder, vände de fortfarande sina ansikten mot Jerusalem vid den bestämda tiden och sände upp sina böner till Israels Gud. De kristna har i detta bruk ett exempel för sin morgon- och aftonbön. Medan Gud förkastar ett ceremoniellt iakttagande, utan någon verklig andakt, blickar Han med stort behag ned på dem, som älskar Honom och som faller ned morgon och afton, för att bedja om förlåtelse för sina synder och anhålla om nödvändiga välsignelser.