Den äldre sonen representerade de obotfärdiga människorna på Kristi tid och fariséerna i varje tidsålder vilka såg med förakt på dem som de ansåg vara tullindrivare och syndare. Eftersom de själva inte hade hängett sig åt ett lastbart liv var de fyllda av självrättfärdighet. Kristus mötte dessa övermodiga män på deras egen mark. På samma sätt som den äldre sonen i liknelsen hade de fått speciella förmåner från Gud. De gjorde anspråk på att vara söner i Guds hus men hade en anställds sinnelag. Det var inte kärleken som drev dem att verka, utan hoppet om belöning. I deras ögon var Gud en krävande arbetsgivare. De såg att Kristus inbjöd tullindrivare och syndare att fritt ta emot nåden - den gåva som rabbinerna hoppades få genom arbete och botgöring - och blev på det sättet förolämpade. Den förlorade sonens återkomst, som fyllde faderns hjärta med glädje, eggade dem bara till avund.