De kristna, som ständigt klaga och som tyckas anse det som synd att vara glada och lyckliga, ha ingen sann religion. De, som finna ett sorgmodigt välbehag i allt, som är melankoliskt i naturen, och som föredraga att se på de vissna bladen framför de vackra blommorna; de, som icke se någon skönhet i de präktiga höjderna och dalarna, iklädda lefvande grönska; de, som tillsluta sina öron för den glada stämma, som talar till dem i naturen och som klingar likt musik för dem, hvilkas öron äro öppna dessa äro icke förenade med Kristus. De samla omkring sig skuggor och mörker, medan de kunde vara omgifna af ljuset, ja, medan rättfärdighetens sol kunde upprinna i deras hjärtan med läkedom i sina strålar.