Genom den äldste sonen representerades de icke ångerfulla judarna på Kristi tid, och även fariséerna under alla tider, som med förakt ser på dem som de betraktar som publikaner och syndare. Eftersom de själva inte har gått till stora överdrifter i last, är de fyllda av självrättfärdighet. Kristus mötte dessa klandersjuka personer på deras egen mark. Liksom den äldste sonen i liknelsen hade de åtnjutit särskilda privilegier från Gud. De påstod sig vara söner i Guds hus, men de ägde daglönarens anda. De arbetade, inte av kärlek, utan av hopp om belöning. I deras ögon var Gud en krävande arbetsledare. De såg Kristus inbjuda publikaner och syndare att fritt ta emot Hans nåds gåva – den gåva som rabbinerna hoppades få endast genom möda och botgöring – och de blev förolämpade. Den förlorades återkomst, som fyllde Faderns hjärta med glädje, väckte bara deras svartsjuka.