Valdenserna betraktade inte blott Skriften som en berättelse om Guds handlingssätt med människor i det förflutna och en skildring av det ansvar och de plikter, som åvilade samtidens personer, utan också som en uppenbarelse av de faror och härliga begivenheter, som väntade. De trodde, att alltings slut var väldigt nära, och då de läste i Bibeln under bön och tårar, gjorde dess dyrbara ord ett djupt intryck på dem, och det stod än mera klart för dem, att det var deras plikt att göra andra bekanta med dess frälsande sanningar. De såg en tydlig skildring av frälsningsplanen i den heliga boken och hämtade tröst, hopp och frid i tron på Jesus. Då ljuset trängde in i deras egna sinnen och gladde deras hjärtan, uppstod det en längtan hos dem efter att göra människor, som befann sig i de påvliga villfarelsernas mörker, delaktiga av dess strålar.