Israeliterna lämnade Egypten skyndsamt, men i ordning. De delades in i flera grupper, och varje grupp hade sin ledare. Faraos motspänstighet var sådan, att sedan de hade begravt sina döda, och hade sett att Guds ohyggliga straffdomar upphört, ångrade han att han gett Mose lov till att resa. Egyptierna förtröts över, att de hade varit så idiotiska, att tro att deras förstföddas död kunde skyllas på Guds kraft. De frågade varandra bittert: ”’Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!’” Andra Moseboken 14:5. Farao ordnade med en välutrustad här, som bestod av avgudapräster, styresmän och viktiga personer i hans rike. De menade, att om deras präster ledsagade dem, skulle de vara mera säkra på framgång. De mäktigaste i Egypten valdes ut, så att de skulle kunna skrämma israeliterna, genom att visa sin kraft och storhet. De tänkte, att då nyheterna nådde andra folk, att de måst ge upp inför Israels Guds kraft, som de hade föraktat, skulle dessa se på dem med förakt. Men om de skulle dra ut under stor pompa och återbörda Israel med våld, skulle de återvinna sin ära, och dessutom säkra Israels tjänst igen. De nådde upp hebréerna vid Röda Havet. Detta ställe kom att bli platsen för den sista yttringen av Guds kraft inför de förblindade egyptierna. På morgonen kom de fram till Röda Havet och såg den hebréiska hären gå på en torr stig beredd för dem i havet, medan höga vattenmurar stod på varje sida, gjorda styva av Guds kraft. Denna uppvisning av Guds kraft gjorde dem bara mera upproriska; och de hade så länge motsatt sig sådana yttringar, att de hade blivit förhärdade; och i sin blindhet hastade de ut på den stig, som Gud mirakulöst hade förberett för Sitt folk. Då besannades de ord, som Herren talat till Mose: ”Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren.” Andra Moseboken 12:12. Guds straffdomar visades genom den egyptiska härens fullständiga utplåning.