Jesus talade om Johannes, för att de skulle se hur de, genom att förkasta Kristus, också förkastade profeten, som de hade tagit emot med glädje. Han förklarade vidare: ”Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” {Vers 36.} Hade inte himlarna öppnats och ljus från Guds tron omringat Honom med härlighet, medan Jehovas röst förkunnade: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’”? {Matteusevangeliet 3:17.} Förutom allt detta, intygade Hans egna verk Hans gudomlighet. Han, som hade ställts inför rätta som vilodagsöverträdare, stod framför Sina anklagare klädd i gudomlig nåd och uttalade ord, som genomborrade dem som sanningens pilar. I stället för, att be om ursäkt för handlingen, som de klagade över, eller förklara Sitt syfte med att göra det, vände Han Sig mot rådsherrarna, och den anklagade blev anklagaren.