Jesus skyndades i väg av den larmande folkhopen. Han rörde sig smärtsamt, för händerna var hårt bundna och Han var noga bevakad. Han fördes först till Hannas’ hus, översteprästens svärfar, mannen vars råd söktes och utfördes av det judiska folket som Guds röst. Hannas längtade efter den fruktansvärda tillfredsställelsen av, att först se Jesus från Nasaret som bunden fånge. Sedan Han en gång blivit visad för Hannas, skyndades Han bort; ty prästerna och rådsherrarna hade beslutat, att om de en gång hade tagit Hans person i besittning, skulle det inte förekomma några förseningar i Hans rättegång och fördömande. Detta berodde på, att de fruktade att folket, som kom ihåg Hans välgörenhets- och barmhärtighetsgärningar ibland dem, skulle rädda Honom ur deras klor.