Då han såg köpmännen, framstod genast den fruktansvärda sanningen för honom. Att bli slav var ett öde, som han fruktade mer, än döden. I sin svåra ångest vände han sig till än den ene, än till den andre av sina bröder, men förgäves. Några kände medlidande med honom, men av fruktan för att bli hånade, var de tysta. Alla tyckte, att de nu hade gått för långt, för att kunna dra sig tillbaka. Om Josef skonades, skulle han utan tvivel tala om alltsammans för fadern, som inte skulle se genom fingrarna med deras grymhet mot hans älsklingsson. De förhärdade sina hjärtan mot hans böner och lämnade honom i de hedniska köpmännens händer. Karavanen drog vidare och försvann snart ut sikte.