Mången person, som gjort orätt, har sökt att urskulda sin egen synd, genom att hänvisa till Davids fall; men hur få det finns, som visar en sådan ånger och ödmjukhet som David! Hur få kunde uthärda förebråelser och vedergällning med ett sådant tålamod och en sådan själsstyrka, som han visade! Han hade bekänt sin synd och hade under många år sökt att göra sin plikt som en trogen Guds tjänare; han hade verkat för sitt rikes välgång, och det hade under hans regering kommit i ett mäktigare och mera blomstrande tillstånd, än det någonsin förut varit i. Han hade lagt upp ett stort förråd av material för uppbyggandet av Guds hus; och skulle nu frukterna av hans livsverk sopas bort? Skulle följderna av en mångårig, helgad ansträngning, verket av snille, gudsfruktan och statsmannaskicklighet falla i händerna på hans oförvägne och förrädiske son, som inte brydde sig om Guds ära, ej heller Israels välgång? Hur naturligt det hade varit för David, att knota mot Gud i denna stora nöd! |