Wesley och hans anhängare kom att inse att sann kristendom bor i sinnet, och att Guds lag gäller våra tankar såväl som våra ord och handlingar. Nu var de övertygade om att inte bara ett korrekt yttre uppträdande, utan också hjärtats helgelse, var nödvändig. De bestämde sig för att leva ett nytt liv. Genom ivriga ansträngningar och innerlig bön försökte de att undertrycka det naturliga sinnets ondska. De levde ett liv i självförnekelse, välgörenhet och ödmjukhet. De höll sig strängt och noggrant till allt som de ansåg skulle hjälpa dem att uppnå det som de mest av allt önskade, den helgelse som kunde tillförsäkra dem Guds välbehag. Men de fann inte vad de sökte. Deras försök att frigöra sig från syndens förbannelse och att bryta dess makt lyckades inte. Det var samma kamp som Luther hade gått igenom i sin klostercell i Erfurt. Det var samma fråga som hade plågat hans själ: ”Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?” (Job 9:2).