Wycliffe vädjade nu till parlamentet. Inför Nationsrådet lade han oförskräckt fram en anklagelse mot prästerskapet och krävde en reform beträffande kyrkans enorma maktmissbruk. Med överbevisande kraft skildrade han påvestolens övergrepp och förfall. Hans fiender blev förvirrade. Wycliffes vänner och hjälpare hade blivit tvingade att ge efter, och man var nu övertygad om att reformatorn själv på sin ålderdom, ensam och utan vänner, skulle böja sig för kungens och prästerskapets samlade myndighet. Men i stället insåg de påvliga att de hade besegrats. Parlamentet lät sig ledas av hans kraftfulla framställning. Påbudet om förföljelse återkallades. Reformatorn fick sin frihet tillbaka.