Då Mose hade varit vittne till Guds fantastiska gärningar, hade hans tro vuxit sig stark, och hans tillit hade befästs, medan Gud hade utrustat honom och gjort honom duglig, genom yttringarna av Sin kraft, till att stå som överhuvud för Israels härar, och som herde för Guds folk, som han skulle leda ut ur Egypten. Han blev upphöjd över fruktan genom sin fasta tillit till Gud, vilket ledde honom till att säga till kungen: ”Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar.” Detta fasta mod i kungens närhet irriterade hans högmodiga stolthet, och han uttryckte sitt dödshot mot Guds tjänare. I sin blindhet erkände han inte, att han inte bara kämpade mot Mose och Aron, utan mot den mäktige Jehova, himmelens och jordens Skapare. Mose hade vunnit folkets gunst. Han betraktades som en högst ovanlig man, och kungen tordes inte göra honom något.