Och när dessa människor, som bekände sig till att vara Kristi efterföljare, på en sådan tid avföll, skulle det ha varit mera, än de tolv kunde ha uthärdat i förening med den stora sorg, som uppfyllde dem genom tillintetgörandet av deras käraste hopp. Exemplet hos dem, som lämnade honom kunde lätt under den förskräckliga timmen rycka alla de andra med sig. Men Jesus hade styrt så, att det blev en skilsmässa mellan dem, medan han ännu var ibland dem, så att han kunde trösta och styrka sina utvalda och bereda dem för det, som skulle komma över dem. Då den larmande skaran hånade honom, som var dömd till korsets död, överväldigades inte lärjungarna av förvåning, emedan man hånade deras Mästare; ty de hade sett, hur ostadiga de människor var, som en gång hade följt honom. Då de, som hade utgivit sig för att älska Mästaren, vände sig bort från honom i farans stund, kom lärjungarna ihåg, att de hade uppfört sig på samma sätt förut, då det fanns mindre orsak därtill. De hade prövat världens ostadiga ynnest och byggde inte sin tro på andras meningar. Jesus beredde visligen sina få trogna vänners hjärtan för den stora prövning, som förestod dem vid hans förrådande och död.