För dem tedde sig inte längre himmelen som en gränslös, obegriplig plats, full av kroppslösa andar. De betraktade den nu som sitt framtida hem, där deras bostäder uppförts åt dem av deras kärleksfulle Återlösare. Bönen omfattade nu ett större värde, då den var en förbindelselänk till deras Frälsare. Med nyväckta, starka känslor och fast tillit till, att deras böner skulle besvaras, samlade de sig i den övre salen, för att sända upp sina böner, och åberopa Frälsarens löfte, (263) som löd: "Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig." Johannesevangeliet 16:24. De bad i Jesu namn.