Kristi harm var riktad mot hyckleriet, den grova synd, med vilken judarna förödde sina egna själar, bedrog folket och vanärade Gud. I den bestickande och bedrägliga bevisföring, som prästerna och ledarna använde sig av, spårade Han sataniska inflytelser. Skarp och rannsakande var Hans förkastelsedom över synden, men Han sade inte ett ord om hämnden. Han hyste en helig vrede mot mörkrets furste, men Han visade aldrig ett retligt lynne eller humör. Så skall Kristi efterföljare, som lever i harmoni med Gud och äger kärlekens och barmhärtighetens älskvärda egenskaper, känna en rättmätig harm mot synden, men de får ej bli uppretade, så att de skymfar dem, av vilka de blivit skymfade. Även när de möter sådana, som är behärskade av en makt underifrån, och även om dessa förfäktar det falska, skall de i Kristus bevara sitt lugn och sin självbehärskning.