Efter att vi kom tillbaka från Monterey kände jag att det var min plikt att kalla samman ännu ett möte, eftersom mina bröder inte gjorde någon ansträngning för att lindra mina känslor. Jag beslutade mig för att gå framåt i Guds kraft och på nytt uttrycka mina känslor och befria mig själv från de misstankar och de rykten som spreds för att skada oss. Jag frambar mitt vittnesbörd och återgav saker som tidigare hade visats mig beträffande några av dem som var närvarande. Jag varnade dem för den fara de befann sig i och tillrättavisade dem för deras felaktiga agerande. Jag talade om att jag hade försatts i synnerligen obehagliga situationer. När familjer och enskilda personer visades för mig i en syn, var det ofta så att det som visades för mig om dem var av privat natur, hemliga synder som tillrättavisades. Jag har arbetat med somliga personer i månader när det gällde fel som andra inte visste något om. När mina bröder ser att dessa personer är ledsna, (585) och hör dem uttrycka tvivel på att Gud har accepterat dem, och även förtvivlan, då har de anklagat mig, som om det var mitt fel att de sattes på prov. De som på det sättet fördömde mig hade inte en aning om vad de pratade om. Jag protesterade mot personer som satt som inkvisitorer över mitt agerande. Jag har fått den obehagliga uppgiften att tillrättavisa privata synder. Om jag, för att förhindra misstankar och avund, skulle ge en fullständig förklaring för mitt handlande och offentliggjorde det som borde hållas privat, skulle jag synda mot Gud och handla fel mot dessa enskilda personer. Jag måste behålla privata tillrättavisningar av privata fel för mig själv, inneslutna i mitt eget bröst. Låt andra döma som de vill, men jag kommer aldrig att förråda det förtroenden som personer som handlat fel och ångrat sig har gett mig, eller avslöja för andra det som bara skulle framföras till dem som är skyldiga. Jag sa till de församlade att de måste hålla sina händer borta och lämna mig fri att handla i gudsfruktan. Jag lämnade mötet, befriad från en tung börda.