Den 2 maj mötte vi en stor församling i bönhuset i Monterey. Min man talade med klarhet och kraft över liknelsen om det förlorade fåret. Ordet blev till stor välsignelse för folk. Några, som hade gått vilse stod utanför (23) församlingen och det fanns ingen iver till att arbeta för att hjälpa dem. I själva verket räknade några, som hade den stela, allvarliga, okänsliga inställning med att hindra dem från att komma tillbaka, om de skulle vilja göra det. Problemet rörde allas hjärtan och alla visade en önskan om att komma rätt. Den första dagen talade vi tre gånger i Allegan till goda församlingar. Vår överenskommelse var att vi skulle möta församlingen i Battle Creek den 9, men vi kände att vårt arbete i Monterey just hade börjat. Därför beslöt vi att återvända till Monterey och arbeta ytterligare en vecka med denna församling. Det goda arbetet gick framåt och övergick våra förväntningar. Huset var fullt och vi hade aldrig tidigare fått bevittna ett sådant arbete i Monterey på så kort tid. Första dagen kom femtio fram till bön. Bröderna kände djupt för det förlorade fåret och erkände sin kyla och likgiltighet och intog en god ståndpunkt. Bröderna G.T. Lay och S. Rummery gav goda vittnesbörd och mottogs med glädje av sina bröder. Fjorton blev döpta. En av dem var en medelålders man, som hade känt motstånd mot sanningen. Arbetet gick framåt med allvar, bekännelser och mycket gråt och övervann allt motstånd. Så avslutades det svåra arbetet detta konferensår. Och vi kände fortfarande att det goda arbetet i Monterey inte på något sätt var avslutat. Vi hade kommit överens om att återvända och tillbringa åtskilliga veckor i Allegan.