I varje framsteg som Gud har lett oss att göra, i varje steg som Guds folk tagit, har det funnits ivriga sataniska redskap bland oss, som är villiga att stå tillbaka och föreslå tvivel och otro och att lägga hinder på vår väg och försvaga vår tro och vårt mod. Vi har varit tvungna att stå som stridsmän, beredda att pressa och slå oss fram på vår väg genom det motstånd som rests. Detta har gjort vårt uppdrag tio gånger hårdare än det annars skulle ha varit. Vi har måst stå lika fasta och orubbliga som en klippa. Denna beslutsamhet har tolkats som hårdsinthet och viljestyrka. Gud har aldrig tänkt Sig att vi skulle avvika, först till höger och sedan till vänster, för att tillfredsställa oheliga bröder. Han avsåg att vår väg skulle gå rakt framåt. Den ene efter den andre har kommit till oss och bekänt, att de kände ett stort ansvar för att få oss att gå den ena eller den andra vägen, tvärt emot det ljus som Gud har gett oss. Vad skulle ha hänt om vi hade följt detta felaktiga ljus och dessa fanatiska intryck? Vårt folk skulle då helt säkert inte känt tillit till oss. Vi har varit tvungna att göra våra pannor hårda som sten för det rätta och sedan utföra vårt uppdrag och vår plikt.