Jag skriver till dig såsom en mor skulle skriva till sin son. Jag skulle hjälpa dig, om jag kunde. Jag skulle resa för att besöka dig, om jag kände det vara min skyldighet att lämna verket här i Australien, men det vågar jag inte. Du har skapat förhoppningar och närt planer, (191) utan att först tänka på hur tornet skulle byggas klart. I egenskap av en som känner till det hela, i egenskap av en som tillåtits att se frukterna av det arbete som du ålagt dig själv, manar jag dig att stanna upp och tänka efter. Gud känner till din kropp. Han vet att du blott är stoft. Du kommer förvisso att behöva råd från flera – inte bara från dem, som uppmuntrat dig till att fortsätta med den verksamhet som du bedömer som så viktig, utan även från dem som, för närvarande, tydligare än du ser följderna av vissa satsningar.