Abrahams eget föredöme, det stilla inflytandet från hans dagliga liv, var en ständig lärdom. Den osvikliga ärlighet, de välgärningar och den oegennyttiga hövlighet, som hade ådragit sig kungars beundran, visades i hemmet. Det fanns i hans liv en skönhet, i hans karaktär en ädelhet och älskvärdhet, som uppenbarade för alla, att han var förenad med himmelen. Han försummade ej den ringaste tjänares själ. I hans familj fanns det ej en lag för mästaren och en annan för tjänaren, en gräddfil för de rika och en annan för de fattiga. Alla behandlades med rättvisa och ömhet som hans medarvingar till livets nåd.