Ruben återvände till brunnen, men Josef fanns inte där. Han rev sönder sina kläder under bestörtning och självförebråelse samt sökte upp sina bröder, i det att han utropade: "'Pojken är borta', ropade han, 'vad skall jag ta mig till?'" Då Ruben erfor Josefs öde och insåg, att det nu vore omöjligt att återföra honom, förmåddes han till, att förena sig med de övriga i försöket, att dölja deras brott. Efter att ha dödat en getabock, doppade de Josefs rock i dess blod samt tog den till sin far. För honom berättade de, att de funnit den på marken, samt att de var rädda för, att den tillhörde deras bror. "Se efter", sade de, "om det är din sons dräkt.'" De hade skådat framåt till denna scen med fruktan; men de var inte beredda på den hjärtskärande ångest och den stora sorg, som de måste bevittna. "'Det är hans!", sade Jakob. "Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!'" Hans söner och döttrar sökte förgäves, att trösta honom. Han "rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid." Hans sorg tycktes ej bli lindrad med tiden. "'Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket'", ljöd hans förtvivlade utrop. De unga männen, som var förskräckta över vad de hade gjort, men likväl kände fruktan för sin fars bannor, gömde fortfarande i sina hjärtan kunskapen om sin brottslighet, som även för dem tycktes väldigt stor.