Luther leddes fram till en plats strax framför kejsarens tron. Djup tystnad föll över den stora församlingen. Så reste en kejserlig ämbetsman sig och fordrade, i det att han pekade på en samling av Luthers skrifter, att reformatorn skulle besvara två frågor: Om han erkände, att de var hans, och om det var hans avsikt, att ta tillbaka de meningar, som han nedtecknat i dem. Sedan boktitlarna lästs upp, svarade Luther, att avseende den första frågan, erkände han, att böckerna var hans. ”Med avseende på den andra”, sade han, ”ser jag, att den är ett spörsmål angående tro och själens frälsning, där Guds Ord, den största och dyrbaraste klenoden både i himmelen och på jorden, äger intresse, och därför skulle jag handla lättsinnigt, om jag skulle svara utan närmare övervägande. Jag kunde komma att bekräfta mindre, än omständigheterna kräver, eller mera, än sanningen kräver, och således synda mot detta ord från Kristus: ”Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himmelen” (Matteusevangeliet 10:33). Av denna orsak ber jag i största ödmjukhet Ers Kejserliga Majestät att ge mig tid, så jag kan svara utan att synda mot Guds Ord.”