Gud hade befallt Sina tjänare att bygga, och ingen motståndare kunde driva bort dem från muren. Från bönens lönnkammare kom den kraft, som skakade världen genom den stora Reformationen. Där satte Guds tjänare med helig tillit sina fötter på Hans löftes klippa. Under striden i Augsburg lät Luther inte en dag gå, utan att ägna minst tre timmar åt bön, och det var timmar, som togs från den tid, som var bäst ägnad åt studier. Man hörde honom i hans lönnkammare uttömma sin själ för Gud i ord fulla av tillbedjan, fruktan och hopp, som när man talar med en vän. ”Jag vet, att Du är vår Fader och vår Gud”, sade han, ”och att Du kommer att skingra dem, som förföljer Dina barn, ty Du är Själv i samma fara som vi. Hela denna sak är Din egen, och det är bara för att Du har drivit oss till det, som vi har tagit itu med detta. Så försvara oss då, o Fader!”