Herrens utvalda folk visade sig vara opålitliga. De lade i dagen sin själviskhet, sitt stämplande, sin vanära. Men ibland Israels barn fanns det kristna fosterlandsvänner, som var principfasta som stål, och Herren betraktade dessa män med stort gillande. De här var personer, som inte skulle komma att fördärvas genom själviskhet, som inte skulle komma att ärra Guds verk, genom att lita till felaktiga tillvägagångssätt och bruk. Nej, de var män, som skulle komma att ära Gud till varje pris. De måste lida med de skyldiga, men genom Guds försyn utgjorde deras fångenskap i Babylon medlet, varigenom de skulle hamna i strålkastarljuset, och deras föredöme med ofläckad rättskaffenhet strålar av himmelens lyster (The Review and Herald, den 2. Maj, 1899).