Då de var på väg tillbaka från Jerusalem med folkskaran, talade och umgicks de så flitigt med dessa, att de blev helt upptagna därav, och så blev Jesus bortglömd en hel dag. Hans frånvaro märktes först mot slutet av dagen. Josef och Maria hade blivit särskilt ärade av Gud, genom att betros med ansvaret för Frälsaren. Änglar hade bebådat eller meddelat Hans födelse för herdarna, och Gud hade visat Josef vägen, för att bevara Barnafrälsarens liv. Men det myckna samspråkandets sammelsurium hade kommit dem, att försumma sitt heliga förtroende, och de, som inte borde ha glömt bort Honom för ett ögonblick, kom inte att tänka på Honom på en hel dag. De återvände trötta, bedrövade och skakade till Jerusalem. De drog sig till minnes den förfärliga massakern på oskyldiga barn av den grymme Herodes, som hoppades, att kunna utplåna Israels kung. Då deras ängslan upphörde, genom att de fann Jesus, erkände de inte sin pliktförsummelse, utan deras ord riktades mot Kristus: ”varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’” Jesus frågade på det mest respektfulla sätt: ”’Varför har ni letat efter mig?” Med dessa ord sändes kritiken vänligt åter till dem själva, och erinrade dem om, att i fall de inte hade varit så upptagna av mindre viktiga angelägenheter, skulle de inte ha måst gå igenom besväret med, att leta efter Honom. Så rättfärdigade Han Sitt handlande: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Medan Han var sysselsatt med det verk, som Han hade kommit till jorden, för att uträtta, hade de försummat det arbete, som Hans Fader särskilt hade undervisat dem om. De förstod ej till fullo Kristi ord, likväl uppfattade Maria till stor del deras vikt, och lade dem på hjärtat, för att tänka på i framtiden.