Prästerna och herrarna i rådet hade beslutat, att anklaga dem för uppror, och för att ha dödat Ananias och Safira, samt för att ha svurit sig samman, för att beröva prästerna deras myndighet och att döda dem. De väntade sig, att folkhopen skulle bli upprörd och ta saken i egna händer samt behandla dem, såsom de hade behandlat Jesus. De var medvetna om, att många, som inte hade antagit Kristi lära, var trötta på de judiska myndigheternas egenmäktiga styre, och längtade efter en förändring. I fall dessa personer intresserade sig för och anammade apostlarnas tro samt erkände Jesus som Messias, fruktade de, att hela folkets vrede skulle vändas mot prästerna, som skulle göras ansvariga för mordet på Kristus. De beslutade sig för, att vidta stränga åtgärder, för att förhindra detta. Till sist sände de bud efter de förmodade fångarna, för att de skulle ställas fram inför dem. Stor blev deras förvåning, då det rapporterades, att fängelseporten var ordentligt låst, och att vakten stod framför den, men att fångarna ingenstans gick att finna.