Tältet, som man hade brukat till att hålla gudstjänst i, blev nu på Guds befallning flyttat "ett gott stycke" ifrån lägret. Detta var ett ytterligare bevis på, att Gud hade lämnat dem. Han skulle komma att uppenbara Sig för Moses, men inte för ett sådant folk. Det var en bitter tillrättavisning, och för den av samvetskval plågade folkskaran tycktes den förebåda en större olycka. Hade Herren inte kallat Moses ut från lägret, så att Han helt och hållet kunde förgöra dem? Men de var inte lämnade utan hopp. Tältet, som slogs upp utanför lägret, kallade Moses för "uppenbarelsetältet." Alla, som uppriktigt ångrade sig, och önskade att återvända till Herren, tillsades att gå dit, för att bekänna sina synder och be om nåd. När de återvände till sina tält, gick Moses in i församlingshyddan. Folket väntade under pinsam ängslan på något tecken på, att hans medling för det blev antaget. Om Gud samtyckte till, att möta honom, kunde de hysa förhoppning om, att inte bli helt och hållet förgjorda. När molnstoden steg ned och stannade i dörren till tältet, grät folket av glädje, och då "reste de sig alla och bugade sig djupt, var och en vid ingången till sitt tält." |