Sauls raskhet och tapperhet, såväl som den fältherrekonst han visat, genom att framgångsrikt leda en så stor här, var sådana egenskaper, som folket önskade att finna hos en härskare, så att det skulle kunna försvara sig mot angrepp från andra folk. De hälsade honom nu som sin kung och tillskrev människor äran för segern samt glömde, att alla deras ansträngningar skulle ha varit fruktlösa utan Guds särskilda välsignelse. Några föreslog under stundens hänförelse att låta döda dem, som tidigare hade vägrat, att erkänna Sauls myndighet. Men kungen motsatte sig detta, sägande: "'Ingen skall dödas en dag som denna, då Herren har vunnit seger åt Israel.'" Härigenom ådagalade Saul, att en förändring hade ägt rum i hans karaktär; ty i stället för att själv ta åt sig äran, gav han den till Gud, och i stället för att hysa begär efter hämnd, visade han en medlidsam och försonlig anda. Detta är ett omisskännligt bevis på, att Guds nåd finns i hjärtat.