De första arbetarna i liknelsen representerar dem som kräver att få mer än de andra på grund av sina tjänster. De framställer sitt arbete i en självupphöjande anda utan att lägga in någon självförnekelse och något offer i det. De kan mycket väl ha bekänt sig att tjäna Gud i sitt liv. De kan till och med ha varit de främsta i att uthärda prövningar och försakelse. Därför anser de sig berättigade till en stor belöning. De tänker alltså mer på belöningen än på att ha förmånen att vara Kristi tjänare. De anser att deras arbete och offer gör dem förtjänta av mer ära än andra, och de känner sig förolämpade om detta inte uppfylls. Om de bara utfört sitt arbete med ett tillits- och kärleksfullt sinnelag kunde de ha fortsatt att vara de första. Men deras klagande och gnällande är inte Kristuslikt och därför är de opålitliga. Deras uppträdande uppenbarar deras åtrå att sätta sig själva i främsta ledet, deras brist på Gudstillit och att de visar avund och är kritiska mot sina bröder. Herrens godhet och frikostighet ser de bara som en orsak till ogillande. På det sättet visar de att det inte finns någon kontakt mellan dem och Gud. De har ingen aning om vilken glädje det innebär att samarbeta med arbetarnas Arbetare.